Museenes Venneforeninger - en fremtidsbransje?

Publisert av Anne Asserson den 22.10.21. Oppdatert 22.01.24.

Inledning – Museets bästa vän

När betänkandet om en Ny museipolitik (SOU 2015:89) presenterades framgick att utredarna förbisett några av museernas mest engagerade aktörer och tillika flitigaste besökare: vänföreningarna och deras medlemmar. Det framgick av direktiven att sådana organisationer naturligtvis skulle beaktas. Den följande propositionen Kulturarvspolitik framhöll hur viktigt det var ”att fler civilsamhällesorganisationer än i dag ges förutsättningar att medverka i bevarande och utveckling av kulturarvet.” (Kulturarvspolitik 2016/17:116, sid 77). Ändå tappade man bort vänföreningarna, som utgörs av närmare 50.000 personer. Om utredarnas glömska berodde på ointresse eller okunskap är oklart, men först efter att ha kontaktat kulturdepartementet gavs Sveriges vänföreningar för konst och kultur (SVK) möjlighet att lämna synpunkter.

Utredarnas förbiseende gav motiv till att starta den här studien – Museets bästa vän. Det var uppenbarligen viktigt att uppmärksamma och synliggöra vänföreningarna och öka förståelsen för föreningarnas betydelse i museernas kulturarvsarbete. Vänföreningsrörelsens bakgrund och folkbildande betydelse borde genomlysas. Mer kunskap borde samlas om vänföreningarnas närvaro, verksamhetsstödjande, administrativa och ekonomiska potential; allt insikter som borde återfinnas bland museernas huvudmän.

Undersökningen år 2000

Det fanns ett kunskapsunderlag redan insamlat som tjänat som utgångspunkt för den föreliggande studien. Sveriges vänföreningar för konst och kultur gjorde nämligen för snart två decennier sedan en mindre undersökning för att efterhöra museivänföreningarnas önskemål vad gällde medlemskap och samarbete. Förbundet Sveriges Museivänner (startat 1989 som FSM, skulle senare byta namn till Föreningen Sveriges vänföreningar för konst och kultur, SVK) beräknades då representera drygt 50.000 museivänner. 2012 hade medlemsantalet sjunkit och det gjordes en rundringning till de 19 medlemsföreningar som då ingick. Frågor ställdes om vilka behov som fanns av den gemensamma organisationen och hur stöd borde utformas till gagn för vänföreningarna. Under den här perioden drev man frågor kring skattefrihet vid kultursponsring, museernas höga lokalhyror, behovet av försäkringar inom volontärverksamheten samt föreläsningar i samarbete med Folkuniversitetet. Rundringningen rörde förstås också värderingarna av de här insatserna och hur de kunde utvecklas.

Till önskemålen om vad förbundet borde arbeta för nämndes behovet av en gemensam spjutspetsorganisation. Östasiatiska Museets Vänner önskade mer samarbete och seminarier. Liljevalchs Vänner och Livrustkammarens Vänner ville diskutera problemlösningar tillsammans med andra föreningar och ”hålla koll” på varandra för att få inspiration. Millesgårdens Vänner hade fått så många nya medlemmar att de hade problem med register och administration. Kunde man samordna sådant via gemensamt bokföringsföretag?  Liknande frågor ställde Vasamuseets Vänner medan Riksmusei Vänner sökte problemlösning för sin hemsida.

Starkt positiva till medlemskapet var Bleck- och Plåtslagerimuseum i Linköping, Gävle Musei Vänner som inspirerats att ordna en vänföreningsdag och skapa ett kulturmanifest, Föreningen Konstmuseets Vänner i Göteborg, Kungl Myntkabinettets Vänner, Vasamuseets Vänner och Nationalmusei Vänner uppskattade nätverksarbetet och Tekniska Museets Vänner som var entusiastiska. De kritiska rösterna var få och pekade på att de flesta av förbundets medlemsföreningar fanns i Stockholm; resorna till medlemsmöten ansågs bli alltför kostsamma för museer ute i landet.

Undersökningen år 2018

Arbetsplanen för föreliggande studie utarbetades via en styrgrupp utsedd av SVK:s styrelse.[1] Resultatet blev en ansökan som riktades till Riksantikvarieämbetet, projektet Museets bästa vän – om vänföreningarnas roll i museisverige. Syftesbeskrivningen löd:

Projektet Museets bästa vän ska synliggöra vänföreningarna som en folkrörelse formerad till stöd för institutioner inom konst och kultur. De tusentals medlemmar som bildar vänföreningsrörelsen bidrar på olika sätt i museiverksamheten. Då insatserna varierar beroende på resp. förenings inriktning, storlek och resurser är ambitionen att kartlägga denna bredd och variation. Projektet ska därefter bl a analysera om, hur och i vilken utsträckning vänföreningar

– kan stärka och fördjupa dialogen mellan museet och dess brukare, fånga upp kunskapsrika och inspirerande aktörer och utgöra en kanal för information och kommunikation mellan museet och dess besökare.

– kan stödja genom anslag för inköp av föremål, genom stipendier till museianställda och donationer till forskning, dokumentationer och utställningar.

– kan utgöra en kostnads- och administrationsfri del av museernas marknadsföring.

– kan bidra med externa nätverk som komplement till museets kontaktlistor och därigenom representera informella strukturer av värde för museiverksamheten.

– kan utgöra en volontär struktur som välkomnar engagerade vänner till ett intensivare bruk av museet.

– kan ha en roll i ”det livslånga lärandet” genom att skapa belönande former för socialt umgänge. Frågeställningen har särskild relevans då utvidgade arbetsfält för vänföreningarna förväntas då gruppen aktiva och kunskapssökande pensionärer ökar.

Projektansökan bifölls (2017-12-05), medel anslogs inom ramen för RAÄ:s ”Bidrag till kulturarvsarbete” och SVK beslöt att på konsultbasis anlita undertecknade. Arbetet kunde därefter omgående inledas med målet att avrapportera projektet vid årsslutet 2018.

Arbetsplanens inledande steg innebar att en enkät utformades och distribuerades via adresslistor från SVK, Riksförbundet Sveriges Museer samt Svenska ICOM. Cirka 200 enkäter utsändes via epost och 110 svar inkom. Efter att ha kontaktat eftersläntrare per telefon påbörjades bearbetning av enkätsvaren och ett första utkast – liksom en delrapport till RAÄ – presenterades för styrgruppen inför september 2018. Med delrapporten som utgångspunkt för fortsatta frågeställningar inleddes intervjuundersökning av företrädare för såväl museiledningar som vänföreningar runt om i landet – från Jokkmokk i norr till Lund i söder. Det sammanlagda materialet (inklusive hemsidespresentationer och andra sociala media) har därefter analyserats i relation till den rätt begränsade litteraturen på området, och till annat källmaterial.[2] Utdrag ur enkätsvar och intervjuer har i den här bearbetningen återgivits kursiverade.

Bearbetning och förhållningssätt

I vår bearbetning betonar vi perspektivet att vänföreningarnas verksamheter bör ses som civilsamhällets insatser till stöd för det offentligfinansierade. De museer/föreningar som har funnit modeller för att tillvarata detta engagemang har stor nytta av sina föreningar/museer. Vi har funnit ett antal sådana aktörer som genom kreativa lösningar och nyskapande nått imponerande resultat. Det handlar då inte bara om numerärer – Jamtlis Gynnare i Östersund vill t ex hellre ha aktiva medlemmar än maximera medlemssiffrorna: Vi vill inte ha för många medlemmar, vem ska administrera det? Medan de mångtusenhövdade Moderna Museets Vänner i Stockholm (”all time high” var 11.000 medlemmar) har stort utbyte av sina tillskyndare och skapar oupphörligt engagemang och intresseväckande möten.

Framgångsmodellerna kan alltså variera, en observation som också kommit att intressera oss under studiens framväxt. Den här rapporten återger därför flera lyckosamma samarbeten, men pekar också på gemensamma problem och några tydliga fallgropar. Vilka är recepten för givande utbyte – och vilka hinder finns att undanröja, det har blivit viktiga frågeställningar under bearbetningen.

Museivänföreningar är till sin natur fokuserade på sina respektive ”favoriter” – det kan ses som både en styrka och en svaghet. En koncentration på den egna hembygden, orten, samlingen eller lokala berömdheter skapar ett tydligt fokus och underlättar kanske både rekrytering och kommunikation. Men enkäter liksom intervjuer visar också på avgränsandets risker. Ensam är sällan stark och undersökningen har gjort tydligt att nya krav ställs på museernas vänföreningar om de ska överleva och utvecklas. Det är därför viktigt att synliggöra vänföreningarna för varandra och sprida kunskap om goda förebilder och samverkansmodeller.

I ljuset av stärkta informationsmöjligheter, vårt lands demografiska utveckling och en generellt allt friskare äldre befolkning borde museernas vänföreningar kunna tecknas som en framtidsbransch. Ändå har vi bland föreningarna hittat dem som haft svårt att finna aktiva styrelsemedlemmar eller att rekrytera nya medlemmar efter sådana som lämnat medlemskadern. Vi tror att förutsättningarna för tillväxt beror på förmågan och viljan att lära av de framgångsrika exemplen, att ibland våga ompröva det använda formatet och att tillgodogöra sig de nya mediernas kapacitet att nå nya medlemmar, fritt efter Tage Danielsson: ”Ty det minsta man kan begära av en folkrörelse är väl att den rör sig…”

 

Stockholm ovan

Anders Björklund                     &                          Stefan Bohman

f museichef                                                                f museichef

professor                                                                    docent


[1] I projektets styrgrupp har ingått f avdelningschefen Berit Rönnstedt, direktör Hans Christner och professor Staffan Gullander.

[2] Undersökningsmaterialet insamlades och bearbetades under 2018.

Museets bästa vän konfr.rev 2020020303.docx